Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 99 —

ryktet om den orättvisa hans embetsmän utöfvade hann icke hans thron, eller vederlades af dem som önskade väcka menighetens missnöje för att derigenom bereda hans fall. Att Carl hade omsorg om fäderneslandets bästa, att han förstod hvad som kunde bidraga dertill, derom vittna flera nyttiga författningar, flera berömvärda planer, derom vittnar isynnerhet menighetens tillgifvenhet, som hvarken af partiernas inflytande eller andra skiften kunde fullkomligt utsläckas. Om Carl som Riksföreståndare ofta förtjenar vårt missnöje, upplöses var harm i medlidande då vi betrackta honom som Konung; om han uppoffrade Engelbrekt och Puken för att vinna den farliga högd han besteg, föll han också sjelf ett offer för en lömsk Prelat. Ett långt lidande straffade hans begär efter Kronan, och med skäl kunde han på dödssängen säga till Sten Sture, då han öfverlemnade regeringen i hans händer, och med sitt varnande efterdöme