Carl under början af hans bana hade gifvit honom ett falskt begrepp om sin egen storhet. I spetsen för ett mäktigt parti misstog han den samfälta styrkan för sin enskilta, och då han blott öfverraskat sina motståndare genom ett Konunga-val till sin förmån, trodde han att han öfvervunnit dem. Trygg i en inbillad öfverlägsenhet, förlät han sedan, af böjelse eller fåfänga, sina fiender, och mötte dem ofta med ett förtroende, som icke tycktes öfverensstämma med hans karakter. Men detta förtroende var icke den öppna ovarsamhet hvarmed en hjelte, som är för stor att kunna hysa en misstanka, stundom blottställer sig för försåtet; det var en gärd åt smickret, ett tvunget öfverlemnande åt sådane, som genom en förställd undergifvenhet förstodo att offra åt hans sjelfkärlek. Således afsöndrades han från de flesta af dem på hvilkas trohet han kunnat lita, emedan den stränga redligheten icke kan nedlåta sig til smickret, och
