Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXII
Inledning.

emottagit efter sina förfäder, och under särskilta Regenter minskas småningom en makt, hvars söndrade delar snart hota att förstöra hvarannan. Mellan alla dessa förvirringar frambryter likväl en ljusare tid, och Waldemar utbreder Rikets ära likasom dess makt. Åter en hvälfning, och allt är förloradt; en kedja af missöden eller brott, och Dannemarks sjelfständighet är icke mer. Mord och uppror leda till Thronen; spiran lemnas i händer som blifvit fläckade af bröders blod; främlingar dela rofvet med inhemska förtryckare, och Staten tyckes redan nalkas sin undergång. En ny Waldemar samlar dess skingrade krafter, förvärfvar sig en myndighet som gör honom hatad, och återvinner afsöndrade landskaper, genom konster som kanhända äro mindre hedrande för hans minne; men han upplyfter Riket ur sin vanmakt, han förskaffar det ett förloradt anseende och sina fordna gränsor. Vid hans död söker väl Aristokratien att återhämta sin styrka, då hans dottersson, Prins Olof Håkansson ifrån Norrige, utväljes till Konung; men denne unge Furste har fått sin moder till sin förmyndare, och Margareta förstår att regera, äfven under ett lånadt namn. Icke en