klagade på alla sidor. Christjern utfärdade förgäfves sina försäkringar att styra Riket efter Ständernas vilja, och att helt och hållet regera efter deras föreskrift; Svenska Allmänheten misstrodde eller hatade föreningen med Dannemark, och de täta sammankomster, som onyttigt föreföllo, bidrogo icke att minska dess hat. För att nedslå sin motståndare begagnade Christjern sig äfven af andeliga vapen. Han förmådde Påfven att genom en bannlysning söka tvinga Riksföreståndaren och Ständerna till redogörelse för Drottningens lifgeding, och på hans inrådan kallades Svenska Rådet af en Påfvelig Legat till dess domstol i Greifswald. Men Sturen visste att afvända Roms viggar, Legatens kallelse föraktades, och för Christjern återstod intet mer än att i en offentelig skrift förklara allt hvad han gjort för att bibehålla freden i Norden, och att klaga öfver de Svenskas uppförande. Kanske om hans lefnad blifvit längre hade han
