företaga ett krig emot Sverige. Han utfärdade en förmaning till alla Rikets inbyggare att erkänna honom för sin Konung, och sökte att kasta hela skulden till deras ovilja på Sten Sture; han tog i sin tjenst en tropp utlänskt krigsfolk, af 6000 man, som man kallade det Sachsiska Gardet, och utrustade en stor flotta. Sten Sture, å sin sida, uppmanade Allmogen, isynnerhet i norra delen af Sverige. Oenigheterna emellan honom och Rådet utbrusto snart till ett öppet krig. Rådet förklarade honom för en rebell och Rikets värsta fiende, fråndömde honom och hans anhängare alla deras förläningar, och Ärkebiskopen, som man skänkte detta rofvet, ljungade med kyrkans förbannelse. Sten Sture var icke heller sen att anfalla sina fiender, och för att hämnas öfver den otacksamhet Jacob Ulfsson visat, brändes och plundrades Ärkebiskopsgården i Upsala. Örebro, som innehades af Svante Sture, blef derefter intaget, Biskop Henrik i Linköping fängslad, och
