Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXXII
Inledning.

Magnus förstod icke att begagna sig af sin styrka äfven då han ville försöka det. Med en allmän tillgifvenhet af Norrige, med en del af Sverige på sin sida, och med understöd af Dannemark, som hade skäl att biträda en så lättrogen Konung, borde han varit i stånd att kufva det lilla antal af missnöjda, som han tvingat att

    derigenom skulle bli försvagad. Denna gissning är åtminstone icke nog sannolik. Om Rådet trodt att Konungens myndighet förminskades med hans länder, hade det säkert icke bemödat sig så mycket att förena Skåne med Sverige. Men det var denna tiden en vana, som nästan öfvergått till lag, att Konunga-söner borde förlänas med Provinser, och detta bruk räckte ännu tvåhundrade år i Norden. Det är då troligast, att Rådet ville förekomma ett nytt upprepande af de tvister som under Waldemar och Birger föreföllo emellan de regerande och deras bröder, och detta kunde lättast ske då båda Prinsarna gjordes till Konungar, helst både Sverige och Norrige alltid älskat att hafva sin särskilta Regent. Att delningen skedde under det Magnus var i sin raskaste ålder, bevisar blott att man ansåg honom för oduglig till Regeringen, och att han ej visste förekomma det, tyckes röja att Rådets beskyllning ej var alldeles ogrundad.