Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXXI
Inledning.

inrotat sig. Under ett tilltagande fåvälde och en qväfvande vidskeppelse fordrades en varsamhet som hans lättsinnighet glömde. Med för mycken stolthet att icke ådraga sig de storas missnöje, väckte han menighetens afsky då han gäckade kyrkans stadgar, och hopen, som alltid förblandar Religionen med de särskilta satser hvilka svärmeriet påtvingat den, hopen såg med förskräckelse sin Konung förakta ett välde som den dyrkade, och störa dess Gudstjenster då han ville bivista dem oaktat sin bannlysning. Jag skall hvarken upprepa eller vederlägga de öfriga beskyllningar som förfölja hans namn; jag skall icke afgöra om ett enskilt missnöje eller ett allmänt hat störtade honom ifrån Thronen. Oense med sina söner såg han Regeringen delas emellan sig och dem; den älldres död tycktes väl återgifva honom en del af sin myndighet, men den yngre efterträdde sin broder, och då denne oförsigtigt ingick i sin fars förbindelser med Waldemar, ådrog han sig en lika ovilja[1].

  1. Några af våra namnkunnigaste Historiskrifvare anse det som otvifvelaktigt, att Svenska Rådet delte Riket emellan båda Prinsarna, på det Konunga-makten