bjelkar och plankor för att anlägga broar der de behöfdes. Besvärligheterna afskräckte likväl icke, och marschen fortsattes med ifver. En del af Artilleriet tågade förut; derefter följde Sachsiska gardet och det öfriga fotfolket, och sedan rytteriet. Eftertroppen utgjordes af det öfriga artilleriet, tillika med bagaget och de toma vagnarna. Emedan den afdelningen hvari Sachsiska gardet var gått något förut, och ingen underrättelse om motstånd kommit till den andra hären, trodde man att det farligaste passet var redan genomträngdt, och på denna förmodan begåfvo sig alla de öfriga samma väg efter. Emedlertid hunno förtropparna fram till Dittmarsernas förskansning och blefvo häftigt angripne. Belägenheten gjorde det svårt att intaga annan ställning än den man hade, och rytteriet, som under träffningen stötte till sina kamrater, gjorde trängseln ännu större. Det ohyggliga vädret och kölden satte soldaterna utur stånd att
