kunde gifvas. Genom en kedja af svaga Konungar och långa förmyndare-regeringar, hade Rådet redan laggt grunden till den Aristokrati, som under Unionstiden fick sin rätta utveckling. Kronans inkomster voro till större delen antingen pantsatta, borrtgifna till Kyrkor och Kloster, eller lemnade i förläningar. Det var således icke möjligt för Albrekt att underhålla den prakt han älskade, utan att mer och mer fördjupa sig i skuld. Hans vidsträckta afsigter lockade honom till ett nytt statsfel, som ännu mer uppretade Svenska Folket. För att göra Kronan ärftlig i sin slägt, borde han innom landet äga ett parti som understödde honom. Till denna ändan inkallade han främlingar, hvilka han kringspridde i Riket, och hvilka hade honom ensamt att tacka för sin lycka. Dessa, till en stor del äfventyrare, utan dygder och seder, ansågo sina underhafvande såsom slafvar; deras uppförande emot folket i allmänhet var trotsande, och att de voro utlänningar skulle ensamt bidragit att uppreta missnöjet, om ock det icke varit grundadt på de giltigaste skäl. Konungen, som af egen myndighet skaffade dem makar af de förnämsta och rikaste
