Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXXV
Inledning.

slägter, trodde väl att härigenom naturalisera dem, men ökade, å ena sidan, afunden, under det han, å den andra, kränkte föräldrars och anförvanters naturliga eller inbillade rättigheter. På detta sättet borrtyrade Albrekt sin tid tills behofvet nödgade honom att ombyta uppförande. Som en oförsigtig Yngling hade han förslösat allt hvad han ägde, och för att vinna Rådets och Presterskapets bistand låtsade han en ånger likaså förnedrande som den verkeligen var ogrundad. Han förklarade att han alldrig mer skulle besätta Rikets embeten med Tyskar; Han förklarade en undergifvenhet för Rådet och Kyrkan, hvilken allt för tydligt röjde att den blott var förställd. Men om Albrekt härigenom hoppades att vinna allt det understöd han behöfde, fann han sig snart bedragen. Ju mer det smickrade Aristokratien att hafva förödmjukat Konungen, ju mindre ville den förlora en öfvervigt, som var redan förvärfvad. Albrekt märkte att han misstroddes; han vågade omsider att lemna all förställning och att skrida till ett steg hvilket nödvändigt borde bereda hans undergång. På den grunden att större delen af de egendomar,