Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 222 —

rättigheter. Men hvad ock ordsaken till statshvälfningen varit, rättfärdigas icke derigenom Johans förgätenhet af sina löften, och om Unionens upphäfvande var ett edsbrott blir felet åtminstone lika på båda sidor.[1] Att denna Union i sig sjelf icke mer var nyttig för något af rikena, utom Dannemark, behöfves icke heller att upprepas, emedan samma ordsaker som upphäfvit jemlikheten emellan dem, fortforo ännu.


  1. Man invänder att Johan flera gångor gjorde Svenskarna det tillbudet att rätta alla missbruk; det är sannt; men då han sista gången var i Sverige dröjde han der omkring åtta månader utan att detta ända blef annat än löften. Han lofvade att uppfylla sina förbindelser, men han ville uppskjuta verkställigheten till vissa möten, som han föreslog. Det fordrades likväl icke mycken tid att afsätta en fogde. Frågar man åter om skulden härtill låg hos Konungen, eller i regerings-formen, som, kanske äfven i dessa fall, satte honom i ett slags beroende af Danska Rådet, så har