storas missnöje som åstadkom, eller åtminstone befordrade regerings-förändringen; och allmogens förtryck, och landets utblottande hade, må hända, ännu länge kunnat fortfara, om Konungen icke förolämpat dem som satt honom på thronen. Hvarifrån eljest denna enighet emellan personer, som nyss förut varit färdiga att döda hvarannan, denna tystnad af inbördes tvister och afund? Tilläggom ännu att Sten Christersson, som började att offenteligen sätta sig emot det främmande väldet, alltid varit en af Sten Stures motståndare, och det är icke möjligt att han vågat eller kunnat fortfara deruti utan ett säkert understöd af sina vänner. Sten Sture tyckes mer än någon annan, utom de andeliga, hafva sökt att bibehålla föreningen, sedan den emot hans vilja var åter stadgad, visserligen icke af böjelse derföre, utan blott af kärlek för lugnet. Intet enda af de steg han tagit visar honom utan som en ifrig försvarare af Nationens
