uppbragtes, var ofta större; men det rådande partiet hade beslutit krig, och nekade att stadfästa öfverenskommelsen, under det påståendet att sändebuden öfverskridit sina fullmakter. Till detta beslut bidrog isynnerhet en ny oenighet emellan Hansestäderna och Konungen i Dannemark, som upptäckt att Städerna, tvertemot sina förbindelser, handlat på Sverige, och, att straffa dem derföre, bemäktigat sig åtskilliga af deras skepp. Städerna skyndade att göra ett förbund med de Svenska, och att förse dem med hvad de behöfde för att börja kriget. Deras flottor kryssade i Östersjön och förhärjade Danska kusterna. Svante Sture tillika med flera af Rådet slöto en öfverenskommelse, att icke betala några penningar till Dannemark, såsom stridande mot Rikets heder, och att alldrig underkasta sig Johan, som förklarades för Sveriges störste fiende i anseende till sitt bemödande att å nyo uppreta Ryssland. Samma
