större tillgifvenhet han hyste för sina landsmän, och hans obenägenhet att tro de våldsamheter för hvilka hans fogdar beskyllades. Likväl kan man icke misskänna Danska regeringens bemödande att göra Sverige till en skattskyldig provins, och den dom som af Danska och Norrska Råden fälldes i Kalmar (1505) gör detta påstående oemotsägligt. Om Norrige ägt den styrka som Sverige, skulle det utan tvifvel också skiljdt sig ifrån föreningen; några fruktlösa försök visade dess böjelse så väl som dess vanmakt; men ingen enighet sammanhöll Nationens krafter, ingen stor man uppsteg att elda den, och de skräck-scener Christjern anställde tvingade missnöjet till tystnad.
Men hurudan ock Kalmare förening var, bibehöllo alltid de andeliga en utmärkt böjelse derföre, ehuru de sällan gjorde någon svårighet att öfvergå till det motsatta partiet då de sågo någon närmare fördel, som derigenom kunde vinnas.
