Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/497

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 259 —

isynnerhet ifrån denna tiden att anse sig såsom verkeliga regenter, och deras öfvertygelse om sin rättighet dertill kunde förmodeligen alldrig tydeligare tillkännagifvas än i det förbund, som slutades i Stockholm af tjugo-en personer, hvaribland sju voro andeliga. Här förklarade de sin vilja att ingå i förlikning med Dannemark, och påstodo sig berättigade att förvalta regeringen efter sitt godtycke, isynnerhet då ingen krönt Konung var i landet[1]. De förbundo sig att med lif och ägendom försvara hvarandras privilegier, och dömde till förlust af lif, ära och gods den som bröt häremot. Sluteligen förklarade de:

  1. Efter orden: att skicka styrelse och rement i riket, som dem tyckes bäst och nyttigast vara efter tidens läglighet. Det bör emedlertid anmärkas att dessa tjugo-en tala i hela Rådets namn, och påstå att de och deras förfäder innehaft denna makt, efter Sveriges lag och goda gamla sedvänjo af hedenhös. (Se Hadorph: bilagor till Rimkrönikan sid. 425.)