Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XXXIX
Inledning.

skulle följa detta efterdöme. Margareta förstod att begagna det gynnande ögnablicket, utan att beröfva det sina lyckligaste verkningar genom en skadelig brådska. Med klarhet öfversåg hon det mål dit hon syftade, och från den väg hvarigenom hon visste hon skulle hinna det, tillät hon inga svårigheter att afskräcka, inga smärre fördelar att locka sig. Hon ägde de fel för hvilka de flesta Hjeltar beskyllas: kärlek och äregirighet; men hon ägde en vishet som ofta saknas hos Hjeltar, en ståndaktighet som endast finnes hos dem. Hon lefde i ett tidehvarf hvars öfvertygelse fordrade att andakten gränsade ända till ytterlighet, hon visade derföre alldrig något åtlöje för de barnsligheter som hennes upplystare förstånd måste ogilla. Hon såg med hvilken myndighet Rom regerade menniskornas samveten, och hon fästade Presterskapet genom välgerningar, säker att detta stånd skulle utbreda hennes välde, emedan det hoppades att få dela det.

Om Margareta redan med nöje sett Albrekts utsväfningar, och med otålighet väntat att han skulle nedfalla af sin Thron, låtsade hon likväl att endast af