medlidande emottaga den Krona, som de missnöjde i Sverige tillbödo henne. Så färdig hon var att understödja deras afsigter, så många svårigheter gjorde hon dervid, och icke förr än de ingått i de vilkor hon sjelf föreskref, samtyckte hon att låna sitt namn åt en resning, som skulle skänka henne ett nytt Rike. Dessa vilkor gåfvo henne en mera oinskränkt myndighet än Albrekt och hans Företrädare ägt, och af erkänsla häremot ökade hon med ett litet antal af troppar den här, som hennes nya undersåtare uppställt emot sin fordna Konung. Sjelf förblef hon i Warberg att vänta på krigets utgång.
Albrekt, i en mera vådelig belägenhet, uppförde sig med långt mindre varsamhet. Trotsande på sin styrka föraktade han sina motståndare och förolämpade den Drottning de valt. Han var så förvissad om segren, att han svor att icke bruka den mössa han vanligen bar, innan han öfvervunnit Margareta, som han skymfade med de förklenligaste namn, och skickade en brynsten för att erindra henne att synålen var det vapen som tillhörde hennes kön. Med en talrik här, hvilken han
