med ettdera måste hon dela sin makt; Margareta fann att hon, för ögnablicket, uppoffrade minst då hon lemnade sitt förtroende åt Presterskapet, och kunde vinna allt genom dess bemedling. Tidens mörker hade gifvit en gudomelig vördnad åt de stadgar som kommo ifrån Rom, och de som förkunnade dessa stadgar delade deras Gudomlighet. Prelaterna smickrades lättare af det företräde som visades dem, och, utan alla de förbindelser som fästa Medborgaren vid samfundet, samlade endast för sig sjelfva. Deras anseende kunde icke ärfvas, och de som efterträdde dem kunde endast genom tillgifvenhet för den Regerande förvissa sig om de fördelar som icke voro oskiljaktige från deras embeten. Gränslöst var tillika deras inflytande på de lägre Andeliga, likasom deras välsignelser voro det säkraste medel hvarigenom Folkets beröm kunde vinnas.
En falsk regeringskonst har trott förställningen vara nödvändig för statsklokheten, och Margareta visste att bruka den. Hennes stora ändamål, att göra sin myndighet så oinskränkt som det var möjligt, kunde icke vinnas utan att förtrycka den mäktigare Adeln. Under det hon slösade
