förringa hennes ära med beskyllningar, som vederlägga sig sjelfva genom sin orimlighet. Om vi erindra oss att politikens föreskrifter icke alltid äro öfverensstämmande med den strängare sedlighetens, om vi förutsätta hennes oföränderliga grundsats att utvidga Konunga-makten, och nödvändigheten att icke försumma något medel som syftade dertill, skola vi finna hennes uppförande vida upplyftadt öfver den nedriga statskonst som stämplat hennes tidehvarf. Glömmom icke heller den aristokrati, som hela sekler varit rådande i Sverige och Dannemark. Hvart försök att sätta gränsor derföre borde utropas såsom ett ingrepp i folkets rättigheter, och utan att qväfva dess sjelfsvåld kunde alldrig Thronen återvinna sin glans, alldrig Monarkien vara säker på sin styrka. Med större skäl förebrås Margareta en alltför stor efterlåtenhet emot sina Embetsmän, öfver hvilkas tilltagsenhet hon sjelf klagar; men glömmom icke den oreda, som herrskade i
