Under det att dessa krigståg syslosatte Norden, fortfor det södliga Europa att känna de skakningar, som borde föregå
Besättningarna på slotten ansågos deremot såsom Slottsherrens, eller Kommendantens, enskilta tjenare. Krut var ännu icke mycket brukligt i Norden. På afstånd sköt man med pilar, på närmare håll anföll man med svärd, yxa, klubba, med flera sådana vapen. Till sitt försvar brukte man jernhatt, eller hjelm, sköld och harnesk. Alla härens rörelser borde således vara långsamma, och det tunga kavalleriet, det enda som då kändes, var af en betydlig nytta, emedan infanteriet alldeles icke kunde stå emot dess anfall på annat sätt än att nedskjuta hästarna. Fästningar, eller, som de då kallades, Slott, anföllos gemenligen med ett slags stenkastnings-maschiner (Blidor), samt med rörliga torn, utom den vanliga stormstigningen. Krigshären underhölls genom gärder, hvilka bestodo i vissa matvaror, som bönderna borde inlemna; men sådane gärder upptogos icke mer än en gång för hvart fälttåg, och hade en viss gräns hvaröfver de icke kunde gå, och när det förråd som härigenom insamlades var slut, måste Konungen sjelf draga försorg om härens förplägning.
