tillrop. Jag uppsände en tacksamhetens suck till Gud, ty han hade i detta ofantliga mörker fört mig fram till kanske den enda punkt, där jag kunde höra mina följeslagares röster. Denna ganska förvånande ljudverkan förklarades lätt genom fysikens lagar. Den berodde på gångens form och klippans ledningsförmåga. Det finnes många exempel på att ljudet på detta sätt kan fortplantas utan att förnimmas på mellanliggande punkter. Jag kom ihåg, att denna företeelse iakttagits mångenstädes, bland annat i det inre galleriet i Sankt Paulskyrkans kupol i London och i synnerhet bland de egendomliga grottor på Sicilien, av vilka den märkvärdigaste är känd under namnet Dionysii öra.
Allt detta påminde mig, och jag insåg klart, att eftersom min farbrors röst kunde nå fram till mig, intet hinder fanns på vägen mellan oss. Om jag följde ljudets väg, skulle jag med nödvändighet komma till honom, så framt icke mina krafter sveko mig.
Jag reste mig alltså och snarare släpade mig fram än gick. Sluttningen var ganska brant, och jag gled utför.
Snart tilltog den hastighet, med vilken jag färdades nedåt, i en förfärande grad och hotade att bliva farlig. Jag hade icke längre kraft att hejda mig.
Plötsligt förlorade jag fotfästet. Jag kände, att jag störtade ned och stötte emot klippavsatserna i en vertikal tunnel, en riktig brunn. Mitt huvud törnade emot en vass klippa, och jag förlorade medvetandet.
