TJUGONDE KAPITLET
RÄDDAD
När jag återkom till medvetande, befann jag mig i halvmörker, liggande på tjocka filtar. Min farbror satt vid min sida och spanade efter livstecken från mig. Vid min första suck fattade han min hand. Och när jag slog upp ögonen, uppgav han ett rop av glädje.
»Han lever! Han lever!» utropade han.
»Ja», svarade jag matt.
»Min käraste gosse, du är räddad», sade min farbror och slöt mig i sina armar.
Jag blev djupt rörd över det tonfall, varmed han uttalade dessa ord, och ännu mera av den ömma omsorg, han ägnade mig. Men det fordrades också dylika händelser för att hos min farbror framkalla varmare känslor.
I detta ögonblick kom Hans tillstädes. Han såg, att jag höll min farbror i handen, och jag kan väl säga, att hans ögon uttryckte livlig tillfredsställelse.
»God dag», sade han.
»God dag, Hans», viskade jag. »Men säg mig nu, farbror, var vi befinna oss.»
»I morgon, Axel, inte förr. I dag är du ännu för svag. Jag har lagt ett omslag om ditt huvud, och det får inte rubbas. Sov nu, min gosse. I morgon skall du få veta allt.»
»Men säg mig åtminstone», återtog jag, »vad det är för en dag och vad klockan är?»
»Klockan är elva på kvällen. Det är i dag söndag, den 9 augusti, och jag tillåter dig icke att göra några fler frågor förrän den 10:de i denna månad.
