Jag var verkligen ganska svag. Mina ögon slöto sig mot min vilja. Jag måste hava en natts vila. Jag inslumrade alltså i medvetandet, att jag varit ensam i fyra långa dagar.
När jag vaknade morgonen därpå, tittade jag mig omkring. Min bädd, som utgjordes av resfiltarna, var redd i en förtjusande grotta, prydd med präktiga stalagmiter och med fin sand till golv. Det rådde halvdunkel därinne. Ingen fackla eller lampa var tänd, och dock inträngde ett oförklarligt ljus utifrån genom en trång öppning i grottan. Jag hörde också ett svagt och obestämt sorl, såsom när vågor bryta sig mot en strand, och stundom något som liknade vindens vinande.
Jag började undra, om jag var riktigt vaken eller ännu drömde, om min hjärna efter den stöt, den fått i fallet, kanske hörde inbillade ljud. Dock kunde varken mina ögon eller mina öron till den grad bedraga sig.
»Det är en stråle av dagsljuset», tänkte jag, »som faller in genom denna klippskreva! Det måste ju vara vågornas brus! Det måste vara vindens vinande! Tar jag miste, eller hava vi kommit tillbaka till jordytan? Har min farbror alltså avstått från sin expedition, eller är den redan lyckligt fullbordad?»
Just som jag grubblade på dessa frågor, inträdde min farbror.
Han gav mig litet mat, som jag trots hans förmaningar slukade i ett par munsbitar. Medan jag åt, överhopade jag honom med frågor, som han skyndade att besvara.
Jag erfor då, att mitt lyckliga fall hade fört mig just till slutet av en nästan lodrät gång. Som jag hade kommit ned bland en lavin av stenar, alla tillräckligt stora för att krossa mig, måste man antaga, att en del av jordmassan störtat ned på samma gång som jag. Detta förfärande fortkomstmedel förde mig emellertid rakt i min farbrors famn, i vilken jag nedsjönk blodig och livlös.
»Det är i sannning förvånande», sade han, att du kunde undgå att slå ihjäl dig. Men för Guds skull låt oss aldrig skiljas åt mera, ty då kunde det hända, att vi aldrig träffades igen.»
Icke skiljas mera! Resan var alltså icke slut? Jag
