Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105

försökte förgäves att hålla mig tillbaka. När han såg, att min otålighet skulle skada mig mera än tillfredsställandet av mina önskningar, gav han slutligen vika.

Jag klädde mig hastigt. För att vara riktigt försiktig svepte jag dessutom om mig en av filtarna och trädde ut ur grottan.

Först kunde jag ingenting se. Mina ögon, som voro ovana vid ljuset, slöto sig plötsligt. När jag åter kunde öppna dem, stod jag ännu mer häpen än beundrande.

»Havet!» utropade jag.

»Ja», svarade min farbror. »Lidenbrocks hav, och jag vill tro, att ingen skall bestrida mig äran att hava upptäckt det och rättigheten att giva det mitt namn.»

En vidsträckt vattenyta, början till en sjö eller ocean, utbredde sig så långt ögat kunde se. Stranden var djupt inskuren, vågorna dogo bort i en fin, guldglänsande sand, översållad med små snäckor, bostäder för skapelsens första varelser. Böljorna bröto sig med denna särskilda klang, som är utmärkande för stora och slutna rum. Ett lätt skum flög för en svag bris, och några salta stänk träffade mitt ansikte. På denna lätt sluttande strand, ungefär hundra famnar från vattenbrynet, började de första förelöparna till de väldiga klippor, som längre bort upptornade sig till en ofantlig höjd. Några av dem sönderskuro stranden med sina vassa kammar och bildade kap och uddar, som frättes av vågsvallet. Längre bort kunde ögat följa deras tydligt tecknade profiler mot horisontens töckniga bakgrund.

Det var en verklig ocean med de nyckfulla strandformationer man är van att se på jorden, men ödslig och av ett förfärande vilt utseende.

Att mina blickar kunde nå ut över detta hav, berodde på att ett särskilt ljus upplyste det. Det var icke solskenet med dess bländande ljusknippen och starka utstrålning, ej heller månens bleka och obestämda ljus, som endast är ett återsken utan värme. Nej, denna belysnings ljusstyrka, dess skälvande sken, dess klara och torra vithet, dess jämförelsevis låga värmegrad, dess i förhållande till månen avsevärt större intensitet angav tydligt ett rent elektriskt ursprung. Det var som ett norrsken, ett kon-