106
stant kosmiskt fenomen, som fyllde denna grotta, rymlig nog att innesluta en ocean.
Det valv, som sträckte sig över mitt huvud — himlen, om man så vill säga — tycktes bestå av stora moln, rörliga och växlande dunster, vilka till följd av förtätning vissa dagar torde upplösa sig i störtregn.
Vi voro verkligen inneslutna i en kolossal urhålkning. Om dess bredd kunde man icke döma, emedan stranden vidgade sig, så långt ögat nådde, och ej heller om dess längd, ty blicken hejdades snart av en något obestämd synrand. Vad höjden beträffar, var den av allt att döma flera mil. Var stödde sig detta valv på sina granitsocklar? Ögat kunde icke skönja det, men i luften svävade ett moln, vars höjd torde böra beräknas till två tusen famnar, således mer än den höjd, till vilken molnen över jorden uppstiga.
Ordet grotta passar tydligen icke vidare bra på detta ofantliga rum, Men de mänskliga tungomålens ord kunna ju icke räcka till för den, som vågar sig ned i klotets innandömen.
Jag visste för övrigt icke, hur jag skulle förklara tillvaron av en dylik urhålkning, Hade väl jordklotets avsvalning kunnat åstadkomma den? Jag kände ju genom resandes berättelser åtskilliga ryktbara grottor, men ingen av sådana dimensioner, och voro väl de alla mot den, som jag nu beundrade, med sin töckenhimmel, sina elektriska utstrålningar och ett vidsträckt hav i sin famn. Min fantasi kände sig vanmäktig inför denna omätlighet.
Man inser lätt, att det, efter fyrtiosju dagars fångenskap i en trång gång, var en ofantlig njutning att få inandas denna med fuktiga och salta avdunstningar mättade luft.
Min farbror, som redan var van vid dessa under, förvånades icke längre.
»Är du nog stark att göra en liten promenad?» frågade han.
»Ja visst», svarade jag, »det vill jag mycket gärna.»
»Tag då min arm, Axel, så skola vi följa strandens krökningar.»
Jag antog villigt hans förslag, och vi började vandra
