TJUGUFÖRSTA KAPITLET
HANS BLIR SKEPPSBYGGARE.
Följande dag vaknade jag alldeles återställd. Jag tänkte, att ett bad skulle vara nyttigt för mig och tog mig därför en doppning i detta Medelhav, ty det namnet förtjänade det i sanning.
När jag kom tillbaka, åt jag frukost med god aptit. Hans förstod sig utmärkt på att tillaga våra små måltider. Nu hade han dessutom eld och vatten till sitt förfogande och tänkte därför bereda oss en smula omväxling. Efter maten serverade han oss några koppar kaffe, och aldrig hade denna förtjusande dryck smakat mig bättre.
»Nu är timmen för tidvattnet», sade min farbror, »och vi få icke försumma att studera detta fenomen.»
»Vad för något? Tidvattnet?»
»Ja visst.»
»Månens och solens inflytande är således märkbart även här?»
»Varför skulle det icke vara det? Äro icke alla kroppar alltigenom underkastade attraktionen i unversum? Denna vattenmassa kan sålunda icke undandraga sig den allmänna lagen. Du skall därför, trots det atmosfäriska trycket på dess yta, få se den stiga liksom Atlanten.»
Just då hade vi kommit ned till stranden, som alltmera inkräktades av vågorna.
»Det är floden, som börjar!» utropade jag.
»Ja, Axel, och av dessa märken efter vågskummet kan du se, att havet höjer sig ungefär tio fot.»
