110
»Det är underbart!»
»Nej, det är naturligt.»
»Det förefaller mig mycket egendomligt i alla fall, och jag kan knappast tro mina ögon. Vem skulle så långt nere i jorden hava tänkt sig en verklig ocean med sin ebb och flod, sin vind och sina stormar?»
»Varför icke? Finns det något fysiskt skäl, som talar mot det?»
»Jag vet intet, eftersom vi måste övergiva teorien om den centrala värmen.»
»Davys teori har alltså hittills visat sig riktig?»
»Ja, tydligen, och därmed finnes intet, som motsäger tillvaron av hav och länder i jordklotets inre. Men var äro vi, farbror? Det har jag ännu inte frågat om, och instrumenten hava säkert upplyst därom.»
»Vågrätt befinna vi oss 1,400 kilometer från Island.»
»Så långt?»
»Jag är viss om att icke taga miste på femhundra famnar.»
»Och kompassen visar fortfarande sydostlig riktning?»
»Ja, med en västlig avvikning av 19 grader och 42 minuter, alldeles som på jorden. Vad dess inklination beträffar, är det därvid er ganska egendomlig omständighet, som jag noga märke till.»
»Vad då?»
»Jo, det är, att magnetnålen i stället för att luta mot polen, såsom den gör på det norra halvklotet, tvärtom lyfter sig.»
»Man måste alltså därav sluta, att den magnetiska attraktionspunkten ligger mellan jordytan och det ställe, där vi befinna oss.»
»Just det, och det är sannolikt, att om vi råkade komma under de polarregioner i trakten av den sjuttionde breddgraden, där James Ross har upptäckt den magnetiska polen, skulle vi få se magnetnålen intaga lodrät ställning. Detta mystiska attraktionscentrum kan alltså icke vara beläget på något större djup.»
»Så är det, och det är ett faktum, som vetenskapen inte ens anar.»
»Vetenskapen, min gosse, begår ständigt misstag, men det är nyttiga misstag, ty de leda småningom till sanningen.»
