Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TJUGUTREDJE KAPITLET
EN STRID MELLAN VIDUNDER.

Lördagen den 15 augusti. — Havet är alltjämt lika enformigt. Intet land är i sikte. Horisonten tycks hava dragit sig oändligt tillbaka.

Jag märker, att min fabror, professorn, håller på att bliva samma otåliga man som fordom, och jag antecknar detta i min dagbok.

Jag minnes nu, att min farbror, innan vi gåvo oss ut på havet, uppskattade dettas längd till omkring etthundratjugu kilometer. Nu hava vi redan tillryggalagt tre gånger denna väg, och ännu synes icke den södra stranden.

»Vi komma icke nedåt», återtager professorn. »Allt detta är förspilld tid, och jag har visst icke kommit hit för att ligga och lustsegla på en sådan här göl.»

Han kallar detta att lustsegla! Han kallar detta hav en göl!

»Men», säger jag, »vi hava ju följt Saknussems väg…»

»Det är just frågan. Hava vi följt denna väg? Har Saknussem träffat på detta vatten? Har han farit över det? Har månne den bäck, som vi togo till vägvisare, fört oss alldeles vilse?»

»I alla händelser kunna vi icke ångra, att vi kommit hit. Detta skådespel är storslaget, och…»

»Här är det inte fråga om att se naturskönheter. Jag har föresatt mig ett mål, och det vill jag uppnå! Begär alltså inte, att jag skall beundra något.»

Jag tager detta ad notam och låter professorn i fred