Flotten seglar snabbt och i rak linje. Kusten ligger tolv mil i lä. Ingenting vid horisonten. Ljusstyrkan oförändrad. Vackert väder, d. v. s. molnen gå högt, äro föga täta och simma fram i en vit luft, som påminner om smältande silver. Termometern visar + 32 grader.
Vid middagstiden sätter Hans en krok på en metrev. Som bete använder han en liten bit kött och kastar så ut. På två timmar får han ingenting. Har alltså detta hav inga invånare? Jo. Det rycker i reven. Hans drar in den och får upp en fisk, som häftigt sprattlar.
»En fisk!» utropar min farbror, Efter en noggrann undersökning fortsätter han.
»Denna fisk tillhör en sedan sekler utdöd familj, av vilken man finner fossila lämningar i den devoniska formationen.»
»Vad!» utropar jag. »Skulle vi verkligen kunnat levande fånga en av urhavens invånare?»
»Ja», svarar professorn, som fortsätter sina iakttagelser, »och du ser, att dessa fossila fiskar icke kunna inordnas bland några nu levande arter. Att fånga en sådan levande är en verklig lycka för en naturvetenskapsman.»
»Men vilken familj tillhör den?»
»Den hör till ganoidernas ordning och cephalaspidernas familj…»
»Och släktet?»
»Släktet Pterychtis, därom är jag nästan viss. Men det här exemplaret har en egendomlighet, som lär vara vanlig hos de underjordiska havens fiskar.»
»Vilken då?»
»Den är blind.»
Under de två följande timmarna fånga vi en stor mängd Pterychtisfiskar. Alla sakna synorgan. Denna oväntade fisklycka kompletterar emellertid på ett fördelaktigt sätt vårt matförråd.
Jag tar kikaren och betraktar havet, Det är ödsligt. Jag tittar uppåt luften. Varför skulle icke några av de urtidsfåglar, som den odödlige Cuvier rekonstruerat, klyva dessa täta luftlager med sina vingar. De skulle väl kunna livnära sig på fiskarna. Jag kikar åt alla håll, men rymden tycks lika obebodd som stränderna.
