TJUGUFEMTE KAPITLET
I OVÄDER
Fredagen den 21 augusti. — Följande dag har den ståtliga geysern försvunnit. Vinden har friskat i och skyndsamt fört oss bort från Axelön, ty så blev den uppkallad efter mig. Dånet har också småningom försvunnit.
Vädret, om man så får uttrycka sig, kommer inom kort att ändra sig. Atmosfären är tydligen mättad med elektricitet. Jag är alldeles impregnerad med sådan, och håret reser sig på mitt huvud som i närheten av en elektricitetsmaskin. Jag tycker, att mina följeslagare skulle få en riktigt ordentlig stöt, om de rörde vid mig nu.
Klockan tio på morgonen bliva oväderstecknen tydligare. Vinden mojnar liksom för att hämta andan, och skyn liknar en ofantlig säck, vari orkanerna samla sig.
Jag vill icke tro på himlens hotelser, och dock kan jag icke låta bli att säga:
»Det här drar ihop sig till oväder.»
Professorn svarar ingenting. Han är vid ett bedrövligt humör av att aldrig se oceanen taga slut. Han rycker blott på axlarna vid mina ord.
»Vi få åskväder», säger jag och sträcker ut handen mot horisonten. »De här molnen sänka sig över havet som för att krossa det.»
Allmän tystnad. Vinden tiger. Naturen liknar en död, som icke längre andas. På masten, på vars topp jag redan ser en elmseld fladdra, hänger det slaka seglet i tunga veck. Flotten ligger orörlig på ett tungt och böljelöst hav. Men om vi icke längre segla framåt, vad tjänar
