det då till att hava kvar detta segel, som kan bringa oss i fördärvet vid första stormil?
»Låt oss taga ned det», säger jag, »och låt oss taga ned masten. Det är det klokaste.»
»Nej, vid alla avgrundens makter», utropar min farbror, »nej och hundra gånger nej! Låt vinden fatta oss! Låt orkanen rycka oss med sig, blott jag äntligen får se klipporna på en strand, skulle också vår farkost splittras mot dem!»
Dessa ord hava icke väl uttalats, förrän södra horisonten plötsligt förändrar utseende. De hopade dunsterna upplösas till vatten, och luften, som rusar in i det uppkomna tomrummet, blir till orkan, Den brusar fram ur grottans avlägsnaste skrymslen. Mörkret tilltager. Jag kan med möda göra några ofullständiga anteckningar.
Flotten lyftes och hoppar på vattnet. Min farbror faller omkull. Jag släpar mig fram till honom. Han har gripit ett kraftigt tag om ett tåg och synes med välbehag betrakta de lössläppta elementens raseri.
Hans rör sig icke från sin plats. Hans långa hår, som fladdrar för vinden, förlänar honom ett sällsamt utseende, ty på varje hårtest synes en liten lysande gnista.
Emellertid står masten alltjämt kvar. Seglet sväller som en bubbla, färdig att brista. Flotten ilar fram med en hastighet, som jag icke kan beräkna.
»Seglet! Seglet!» ropar jag och gör tecken att taga ned det.
»Nej», svarar min farbror.
Emellertid bildar regnet ett brusande vattenfall framför denna horisont, mot vilken vi ila som vansinniga. Men innan det hinner oss, sönderslites molnslöjan, havet råkar i kokning, och den elektricitet, som alstrats i de övre luftlagren, träder i verksamhet. Med åskskrällarna omväxla flammande blixtar, vattenångorna bliva vitglödande, lysande hagelkorn smattra mot våra verktyg och vapen, de vältande vågorna likna små vulkaner, under vilka en inre eld ligger på lur och vilkas toppar äro omgivna av lågor.
Mina ögon bländas av det intensiva ljuset, och jag är nästan bedövad av åskskrällarna. Jag måste klamra mig fast vid masten, som böjer sig som ett vassrör under den våldsamma orkanen.
