mar sig Hans, som oavvänt betraktar den, farbror, som störtar på knä för att undvika den, och mig, som bleknar och skälver i det skarpa ljuset och den starka värmeutstrålningen. Den dansar alldeles invid min fot, som jag söker draga tillbaka. Jag förmår det icke.
En lukt av salpetergas uppfyller luften och tränger in i gommen och ned i lungorna, Vi hålla på att kvävas.
Varför kan jag icke draga tillbaka min fot? Varför är den som fastnitad vid flotten? Jo, denna elektriska kula har gjort allt järn ombord elektriskt. Instrumenten, verktygen, vapnen råka i rörelse och slå skramlande mot varandra. Spikarna i mina skodon hava sugit sig fast vid en järnbit, som är infälld i träet. Därför kan jag icke draga foten tillbaka!
Med en våldsam ansträngning sliter jag den slutligen lös, just som kulan är på väg att indraga den i sin virvlande relse och föra bort mig själv, om…
Å, vilket skarpt sken! Kulan springer sönder! Vi överhöljas av eldslågor!
Sedan slocknar allt. Jag hinner blott se, att min farbror ligger utsträckt på flotten, och Hans står vid rodret och »spottar eld» under inflytande av den elektricitet, som genomtränger honom.
Tisdagen den 25 augusti. — Jag vaknar ur en lång svimning. Åskvädret fortfar. Blixtarna fara genom luften som ett lössläppt ormyngel.
Befinna vi oss ännu på havet? Ja, och vi föras bort med oberäknelig hastighet. Vi hava passerat under England, under Kanalen, under Frankrike, kanske under hela Europa!
Ett nytt ljud höres! Det är tydligen havet, som bryter sig mot strandens klippor!… Men då…
