Hoppa till innehållet

Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

126

Här bliva mina reseanteckningar mycket ofullständiga. Men även i sin ofullständighet äro de präglade av den sinnesrörelse, som behärskade mig, och de giva mig långt bättre än mitt minne ett begrepp om vår belägenhet.


Söndagen den 23 augusti. — Var äro vi? Vi föras framåt med ofantlig hastighet.

Natten har varit förfärlig. Åskvädret vill icke upphöra. Vi leva i ett ständigt buller, ett oupphörligt knallande. Det värker i våra öron, Vi kunna icke utbyta ett ord.

Blixtarna flamma utan uppehåll. Jag ser sicksackstrålar komma ljungande, vända om och slå emot granitvalvet.

Måndagen den 24 augusti. — Skall det aldrig taga slut? Vi äro fullkomligt utmattade. Hans är dock som vanligt. Flotten ilar ständigt fram mot sydost. Vi hava tillryggalagt över åttio mil från Axelön.

Vid middagstiden tilltager orkanens häftighet. Vi måste stadigt fastsurra allt, som hör till lasten, och även oss själva. Vågorna slå över våra huvuden.

På tre dagar ha vi icke kunnat tala ett enda ord med varandra. Vi öppna munnen, vi röra läpparna, men intet ljud förnimmes. Icke ens om vi skrika i öronen på varandra, kunna vi uppfatta något.

Min farbror böjer sig fram emot mig och säger något. Jag tror, att han säger: »Vi äro förlorade», men jag är icke säker på det.

Jag beslutar mig äntligen för att skriva på ett papper: »Låtom oss taga ned seglet» Jag räcker fram det till min farbror. Han nickar samtyckande.

I detsamma visar sig en eldkula vid kanten av flotten. Masten och seglet stryka med i ett enda tag, och jag ser hur de virvla upp i luften till en förfärande höjd, påminnande om Pterodactylus, urtidernas fantastiska fågel. Vi sitta stela av fasa. Den till hälvten vita, till hälvten azurblå bombliknande kulan rör sig långsamt framåt, allt under det den med förvånande hastighet snurrar omkring, piskad av orkanens gissel. Den går än hit, än dit, stiger upp på en av bjälkarna i flotten, hoppar upp på säcken med livsmedlen, glider lätt ned igen, tar ett språng och snuddar vid krutlådan. O fasa! Vi springa i luften! Men nej, eldkulan avlägsnar sig från den och när-