130
kunde ju undvara dem. Krutförrådet var oskadat, hur nära det än varit att springa i luften vid åskvädret.
»Nåväl!» utropade min farbror, »eftersom vi inte ha några bössor, få vi låta bli att jaga.»
»Gott, men instrumenten?»
»Här är manometern, det nyttigaste av alla. Den ville jag icke vara av med för alla de andra. Med den kan jag beräkna djupet och veta, när vi nått fram till medelpunkten. Hade vi inte den, skulle vi riskera att gå förbi och komma ut på andra sidan.»
Detta skämt lät litet tvunget.
»Än kompassen?» frågade jag.
»Den ligger på den där klippan, fullkomligt oskadad, och likaså termometern och kronometrarna. Å, den här isländska jägaren är förträfflig att ha!»
Jag måste erkänna, att vi voro ganska väl försedda i fråga om instrument. Vad verktyg och redskap angick, såg jag, att det låg en mängd repstegar, tåg, spett och hackor på sanden.
Återstod att se, om det var lika väl beställt med livsmedlen.
»Och vår proviant?» sade jag.
»Vi skola räkna över den», svarade min farbror.
De lådor, som innehöllo provianten, stodo uppradade på stranden i välbehållet skick. Havet hade låtit oss behålla de flesta av dem, och när allt kom omkring, hade vi ännu skorpor, salt kött, genever och torkad fisk för en tid av fyra månader.
»Fyra månader!» utropade min farbror. »Då hinna vi både fram och tillbaka, och på det som återstår skall jag giva en stor middag för alla mina ämbetsbröder vid Johanneum!»
Jag borde vid detta laget ha varit van vid min farbrors lynne, och ändå blev jag alltid lika förvånad.
»Nu», återtog han, »skola vi förnya vårt vattenförråd av det regnvatten, som under åskvädret fallit i dessa granitbassänger. Sedan behöva vi icke frukta att törsta ihjäl. Jag skall också bedja Hans laga flotten, så gott han kan, fastän vi nog inte behöva använda den mera.»
»Hur så?» utropade jag.
