Det är en idé jag har, ser du. Jag tror, att vi inte skola komma ut samma väg, vi kommit in.»
Jag betraktade min farbror med ett visst misstroende. Jag undrade, om han blivit tokig.
»Låtom oss nu äta frukost», sade han.
Litet torrt kött, skorpor och té utgjorde en förträfflig måltid, och jag måste erkänna, att sällan något smakat mig så bra.
Därefter gick min farbror bort till den klippa, på vilken Hans lagt instrumenten. Han var glad och munter och gnuggade händerna! Han var som ung på nytt! Jag följde efter honom.
Min farbror tog kompassen, ställde den vågrätt och betraktade nålen, som efter några svängningar under det magnetiska inflytandet stannade i ett visst läge. Min farbror tittade, gnuggade sig i ögonen och tittade åter. Slutligen vände han sig häpen mot mig.
»Vad är det?» frågade jag.
Han pekade på instrumentet. Ett utrop av överraskning undslapp mig. Kompassen utvisade norr åt det håll, där vi ansett söder vara beläget. Den vände sig mot stranden i stället för att visa utåt havet.
Jag skakade kompassen och undersökte den. Den var i förträffligt skick. Hur man än vred nålen, återtog den envist samma oväntade riktning.
Alltså — vi kunde ej längre betvivla det — måste vinden hava sprungit om under stormen, utan att vi märkt det och fört flotten tillbaka till den strand, som min farbror trodde, att vi lämnat bakom oss.
