TJUGUSJUNDE KAPITLET
PÅ UPPTÄCKTSFÄRD
Det skulle vara mig omöjligt att återgiva alla de känslor, som efterträdde varandra i min farbrors själ. Det var ömsom häpenhet, misstro och vrede. Jag har aldrig sett någon så handfallen och sedan så rasande. Skulle vi nu nödgas ännu en gång utstå alla nyss genomgångna mödor och fasor! Hade vi kommit bakåt i stället för framåt?
Men min farbror bemannade sig snart åter.
»Det är ett vidrigt öde, som spelar mig detta spratt!» utropade han. »Elementen sammansvärja sig mot mig! Luften, elden och vattnet söka samfällt motsätta sig mitt vidare framträngande! Nå, jag skall visa, vad min vilja förmår. Jag viker inte en tum, och vi skola väl se, om människan eller naturen till slut avgår med segern.»
»Till flotten!» utropade han,
Det hjälpte icke, hur jag bad och hotade: jag stötte på en vilja hårdare än graniten.
Hans var just i färd med att reparera flotten. Det var, som om denne besynnerlige man anade min farbrors planer. Med några bjälkar av surturbrandur hade han åter gjort vår farkost sjöduglig. Seglet var redan uppe, och vinden lekte i dess veck.
Professorn sade några ord till vägvisaren, vilken genast började föra våra saker ombord och ordna allt för avresan. Luften var ganska ren, och den nordostliga vinden höll i sig.
Vad skulle jag väl göra? Icke kunde jag ensam sätta mig emot dessa två?
