134
långa håret, naglarna på de oerhört stora fingrarna och tårna — allt tedde sig för oss, såsom det varit i livstiden.
Jag stod stum inför denna syn från en annan tid. Min farbror, som eljest var så talför och mångordig, yttrade icke heller ett ord. Vi lyfte upp kroppen. Vi ställde den mot en klippvägg. Den betraktade oss med sina tomma ögönhålor. Vi knackade på den tomt genljudande bålen.
Denna fossila kropp var icke den enda på det väldiga benfältet. Vi påträffade dylika nästan vid varje steg.
Anblicken av alla generationer av människor och djur, blandade om varandra på detta gravfält, erbjöd i sanning ett förvånande skådespel. Men en fråga framställde sig, som vi icke dristade besvara. Hade dessa en gång levande varelser, sedan de redan övergått till stoft genom någon jordens omskakning störtat ned till det Lidenbrockska havets stränder? Eller var det icke troligare, att de levat här i denna underjordiska värld, under denna artificiella himmel, börjande och slutande sitt liv liksom invånarna på jorden? Ända hittills hade endast havsvidundren och fiskarna visat sig levande för oss. Irrade ännu underjordiska människor på dessa ödsliga stränder?
Under ännu en halvtimme vandrade vi fram bland dessa benfält. Vi drevos av en livlig nyfikenhet. Vilka andra under inneslöt väl denna grotta? Vilka nya skatter för vetenskapen?
Mina ögon voro beredda på alla överraskningar.
Vi lämnade slutligen havsstranden och benfälten bakom oss och kommo till brynet av en ofantlig skog, men det var icke någon av de champinjonskogar vi sett i närheten av Port Grauben.
Det var tertiärformationens vegetation i sin fulla prakt. Höga palmer av nu försvunna arter, furor, idegranar, cypresser och thujor representerande barrträdens familj och voro sinsemellan förenade genom ett nästan ogenomträngligt nät av lianer. En mjuk matta av mossor och anemoner täckte marken.
Farbror Lidenbrock trängde oförskräckt in i dessa jättelika snår. Jag följde efter honom, icke utan vissa farhågor. Eftersom naturen här erbjöd en riklig växtnä-
