ring, varför skulle man icke kunna påträffa alla de fruktansvärda däggdjur, som leva av sådan?
Plötsligt stannade jag och grep fatt i min farbror.
Det diffusa ljuset gjorde det möjligt att urskilja de minsta föremål inne i de djupa snåren. Jag tyckte mig se, nej, jag såg verkligen med mina ögon ofantliga gestalter röra sig under träden! Det var jättelika djur, en hel hjord av mastodonter, icke fossila utan levande och liknande dem, vilkas kvarlevor 1801 upptäcktes i Ohios träskmarker!
Jag såg dessa stora elefanter, vilkas snablar vimlade under träden som en mängd ormar. Jag hörde, hur de bökade med sina långa betar bland de gamla stammarna. Grenarna knakade, löven avsletor i stora massor och försvunno i dessa odjurs gap.
Min farbror stirrade.
»Kom», sade han och fattade mig i armen. »Framåt, framåt!»
»Nej», ropade jag, »nej! Vi äro ju obeväpnade. Vad skulle vi taga oss till bland denna hjord av jättelika fyrfotadjur? Kom, farbror, kom! Ingen mänsklig varelse kan ostraffat trotsa dessa vidunders vrede.»
»Ingen mänsklig varelse?» sade min farbror, sänkande rösten. »Du misstager dig, Axel. Se därborta! Jag tycker mig skönja en levande varelse, en varelse lik oss, en människa!»
Jag såg dit och ryckte på axlarna, besluten att i det längsta förhålla mig tvivlande. Men jag måste ju tro mina ögons vitnesbörd!
Stödd mot stammen av en ofantlig kauris, stod verkligen en mänsklig varelse, en dessa underjordiska trakters Protevs, en ny Neptun-son, och vaktade denna talrika mastodonthjord.
Det var icke den fossila varelse, vars kropp vi funnit på benfältet. Det var en jätte, skickad att härska över dessa vidunder. Han var över tolv fot lång. Hans huvud, som var stort som en buffeloxes, försvann i en skog av aldrig utrett hår. I handen svängde han en kolossal gren, en värdig stav åt denne antediluvianske herde.
Vi stodo orörliga, slagna av häpnad. Men vi kunde bliva sedda. Vi måste fly.
