Jag styrde genast mina steg till den underjordiska gångens mynning, öppnade min lykta och fattade ändan av luntan.
Min farbror stod med sin klocka i handen.
»Är du färdig?» ropade han till mig.
»Ja.»
»Tänd då på!»
Jag förde luntan intill lågan. Ett litet sprakande hördes, och därpå sprang jag tillbaka till stranden.
»Skynda dig ombord», sade min farbror, »så att vi få lägga ut!»
Hans stötte kraftigt från land, och flotten låg snart på omkring tjugu famnars avstånd från stranden.
Det var ett spännande ögonblick. Min farbror följde med ögat kronometerns visare.
»Fem minuter till», sade han. »Fyra… Tre.»
Mitt hjärta bultade hörbart.
»Ännu två minuter… en minut!… Remnen, granitberg!»
Hvad tilldrog sig nu? Jag tror knappast jag hörde knallen av explosionen, men klipporna förändrade plötsligt form inför mina ögon. De drogo sig åt sidan som en ridå. Jag såg en bottenlös avgrund öppna sig mitt på stranden. Havet upprördes häftigt och bildade en jättevåg, på vars rygg flotten höjde sig lodrätt.
Vi ramlade omkull alla tre. På mindre än en sekund efterträddes ljuset av det djupaste mörker. Sedan kände jag det, som om flotten icke längre lydde de vanliga tyngdlagarna. Jag trodde, att den gick till botten med detsamma. Så var emellertid icke förhållandet. Jag ville tala till min farbror, men vattnets brus överröstade mig.
Trots mörkret, dånet, överraskningen och sinnesrörelsen förstod jag då, vad som inträffat.
Bakom den sprängda klippan fanns ett tomt svalg. Explosionen hade åstadkommit ett slags jordbävning i den av sprickor fårade marken, svalget hade öppnat sig, havet hade förvandlat sig till en ström och förde oss med sig.
Jag trodde, att vi voro förlorade.
En timme, kanske två, förgingo på detta sätt. Vi tryckte oss intill varandra och höllo varandra i handen för att icke slungas av flotten vid de häftiga stötarna mot berg-
