142
väggarna. Dessa stötar voro dock sällsynta, varav jag drog den slutsatsen, att gången betydligt vidgades.
Det var utan tvivel Saknussems väg, men i stället för att ensamma vandra den utför, hade vi genom vår oförsiktighet dragit med oss ett helt hav.
Vår sista elektriska apparat hade gått sönder vid explosionen, och det var alldeles mörkt. Jag blev därför helt förvånad att plötsligt se ett ljus upplysa vår vägvisares lugna anletsdrag. Den skicklige Hans hade lyckats tända lyktan, och fastän lågan fladdrade betydligt, lyste den dock litet i det förfärande mörkret. Vi rusade fram med en verkligt svindlande hastighet.
Min farbror och jag höllo oss fast vid stumpen av den avbrutna masten och stirrade vilt framför oss. Vi måste vända ryggen åt fören för att icke kvävas av det våldsamma luftdraget.
Emellertid gick timme efter timme. Situationen förändrades icke, men det inträffade något, som gjorde den ännu mera invecklad.
När jag försökte lägga litet i ordning bland lasten, såg jag, att största delen av de ombordförda sakerna hade försvunnit vid explosionen, då havet så våldsamt brusade an emot oss. Jag ville veta, vad vi verkligen hade och icke hade, och med lyktan i handen började jag min undersökning. Af instrumenten återstodo blott kompassen och kronometern. Tågvirket inskränkte sig till en repstump, som var lindad kring det som återstod av masten. Icke en hacka eller ett spett eller en hammare, och, värst av allt, vi hade icke proviant för en enda dag!
Det enda jag fann, var en bit torkat kött ett par skorpor.
Men vad behövde jag oroa mig för detta? Om vi också haft livsmedel för flera månader eller år, hur skulle vi komma upp ur de avgrunder, dit denna oemotståndliga ström nu förde oss?
I detta ögonblick började lyktan lysa svagare, och slutligen slocknade den alldeles. Veken hade brunnit ut. Det blev åter alldeles mörkt. Som ett barn blundade jag då för att icke se allt detta svarta.
Efter en tämligen lång stund ökades hastigheten ytterligare. Jag märkte det på luftdraget i ansiktet. Vatt-
