Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TRETTIONDE KAPITLET
EN FÖRTVIVLAD BELÄGENHET

Jag antager, att klockan nu var tio på aftonen. Det första av mina sinnen, som började fungera efter den starka schocken, var hörseln. Jag hörde nästan genast — ty det var verkligen något som jag hörde — hur tystnad uppstod i tunneln och efterträdde det dån, som nu i så många timmar fyllt mina öron. Slutligen hörde jag min farbror säga:

»Vi stiga uppåt!»

»Vad vill det säga?» utropade jag.

»Jo, vi stiga uppåt, vi stiga uppåt!»

Jag sträckte ut armen och vidrörde klippväggen. Min hand skrubbades sönder. Vi stego med utomordentlig hastighet.

»Facklan! Facklan!» utropade professorn.

Vi hade verkligen en fackla kvar, och Hans lyckades med stor svårighet tända den. Lågan slog visserligen nedåt till följd av den uppstigande rörelsen, men den lyste dock så mycket, att vi kunde se vad som försiggick.

»Det är som jag trodde», sade min farbror. »Vi befinna oss i en trång brunn, knappt fyra famnar i genomskärning. Vattnet, som strömmat ned i svalget, återtager sin nivå och för oss upp med sig.»

»Men vart?»

»Det vet jag inte, men vi måste vara beredda på allt. Vi stiga uppåt med en hastighet, som jag uppskattar till två famnar i sekunden eller etthundratjugu famnar i minuten, och med den farten går det undan.»