Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
143

nets lutning blev oerhörd. Jag tror verkligen, att vi ej längre gledo, vi föllo. Jag hade förnimmelse av ett nästan lodrätt fall. Min farbror och Hans hade fattat hårt tag i mina armar och fasthöllo mig.

Plötsligt, jag vet icke huru lång tid därefter, kände jag som en stöt. Flotten hade törnat emot något hårt, men plötsligt stannat i sitt fall. Ett skydrag, en väldig vattenpelare slog ned över den och höll på att dränka oss.

Emellertid blev denna översvämning icke långvarig. Om några sekunder befann jag mig i fria luften, som jag inandades i fulla drag. Min farbror och Hans höllo fortfarande hårt om mina armar, och flotten bar oss ännu alla tre.