na, drev oemotståndligt framåt. Men huru många faror utsatte den oss icke för!
Snart inträngde rödgula reflexer i den vertikala gången, som mer och mer vidgade sig. Till höger och vänster såg jag djupa gångar, liknande väldiga tunnlar, ur vilka täta ångor strömmade ut. Eldslågor slickade sprakande deras väggar.
»Se, se, farbror!» ropade jag.
»Ja, det är svavellågor. Vad är väl naturligare under ett utbrott?»
»Men om de omvärva oss?»
»De komma icke att omvärva oss.»
»Men om vi kvävas?»
»Vi komma icke att kvävas. Gången vidgas, och om det blir nödvändigt, skola vi lämna flotten och söka skydd i någon klippskreva.»
»Och vattnet? Det uppstigande vattnet?
»Det finns icke längre något vatten, Axel, utan ett slags lavamassa, som lyfter oss med sig upp i kratern.»
Vattenpelaren hade i själva verket försvunnit och lämnat plats för tämligen täta, ehuru kokande eruptiva ämnen. Temperaturen blev outhärdlig, och en termometer skulle säkerligen visat över sjuttio grader! Svetten rann i strömmar. Om vi icke lyfts uppåt med en sådan hastighet, skulle vi säkert hava kvävts.
Emellertid satte min farbror icke sitt förslag att övergiva flotten i verket, och häruti gjorde han väl. De grovt hopfogade bjälkarna erbjödo oss dock en fast yta, en stödjepunkt, som vi överallt annorstädes skulle saknat.
Vid åtta-tiden på morgonen inträffade för första gången på länge något nytt. Den uppåtgående rörelsen avstannade plötsligt. Flotten stod alldeles stilla.
»Vad är det?» frågade jag, vacklande vid detta plötsliga avstannande, liksom vid en stöt.
»Ett uppehåll», svarade min onkel.
»Avstannar utbrottet?»
»Det hoppas jag, att det inte gör.»
Jag steg upp. Jag försökte att se mig omkring. Kanske hade flotten fastnat på något klipputsprång och motstod för ett ögonblick lavans framträngande. I sådant fall måste vi skyndsamt få den loss igen.
