150
Det var emellertid icke så. Själva den eruptiva massan av aska, slagg och stenskärvor hade upphört att höja sig.
»Skulle verkligen eruptionen avstanna?» utropade jag.
»Å, var inte rädd, min gosse», svarade min farbror med sammanbitna tänder. »Detta lugn kommer icke att räcka länge. Det har redan varat i fem minuter, och inom kort fortsätta vi vårt uppstigande till kraterns mynning.»
Medan han talade, upphörde han ej med att titta på sin kronometer, och han skulle än en gång få rätt i sina förutsägelser. Snart fattades flotten åter av en hastig och oregelbunden rörelse, som fortgick under ungefär två minuter. Då stannade den åter.
»Gott», sade min farbror med blicken på klockan. »Om tio minuter sätter han sig åter i rörelse.»
»Om tio minuter?»
»Ja, vi hava att göra med en vulkan med intermittent utbrott. Den låter oss hämta andan på samma gång som den själv.»
Det var verkligen så. På den bestämda minuten slungades vi åter i väg med svindlande hastighet. Vi måste haka oss fast vid bjälkarna för att icke slungas av flotten. Sedan avstannade rörelsen.
Jag har sedan funderat över detta egendomliga fenomen utan att kunna finna någon tillfredsställande förklaring. Emellertid synes det mig tydligt, att vi icke voro i vulkanens huvudrör utan i någon sidogång, där någon motkraft tycktes verka.
Huru många gånger denna manöver upprepades, kan jag icke säga, men säkert är, att vi för varje gång slungades fram med ökad hastighet.
Jag har intet säkert minne av vad som tilldrog sig under de följande timmarna. Jag hade en obestämd förnimmelse av ett ständigt åskdunder, av skakningen i berget och av en virvlande rörelse, som grep flotten. En sista gång såg jag Hans ansikte i ett rödaktigt sken. Sedan hade jag ingen annan känsla än den hemska förskräckelse, den vid kanonmynningen fastbundne brottslingen måste erfara, i det ögonblick skottet brinner av och skingrar hans lemmar i luften.
