152
Vi hade emellertid icke vidare lust att kvarstanna i det farliga grannskapet utan började stiga ned för de branta sluttningarna, undvikande lavaströmmarna, vilka överallt slingrade sig fram som eldormar.
»Vi måste vara i Asien», utropade jag, »på kusten av Indien, eller kanske mitt ibland Söderhavsöarna! Vi hava färdats genom halva jordklotet och kommit ut mitt emot Europa?»
»Men kompassen?» sade min farbror.
»Ja, kompassen», sade jag villrådig. »Skulle vi tro på den, så hava vi hela tiden färdats norrut.»
Detta var ett oförklarligt faktum. Jag visste icke, vad jag skulle tro.
När vi kommo ned bland träden, mötte vi en gosse. Det var en liten, eländigt klädd stackare, som tycktes bliva mycket rädd, när han fick se oss. Halvnakna, som vi voro, och med ovårdat hår och skägg, sågo vi ju också hemska ut, och så framt vi ej kommit till ett land av rövare, voro vi just ägnade att skrämma invånarne.
Just som gossen skulle taga till flykten, sprang Hans efter honom och förde honom tillbaka trots hans skrik och sparkar.
Min farbror försökte lugna honom så gott han kunde och frågade sedan på god tyska:
»Vad heter det här berget, min lille vän?»
Gossen svarade icke.
»Gott», sade min farbror, »vi äro ju icke i Tyskland».
Han upprepade samma fråga på engelska och sedan på franska, men alltjämt utan resultat.
»Låt oss försöka med italienska då», återtog min farbror och frågade på detta språk:
»Dowe noi stamo?»
»Ja, var äro vi?» sade jag otåligt.
»Vill du svara» utropade min farbror, som nu började bliva riktigt ond. »Come si noma questa isola?» fortsatte hän och skakade gossen i öronen.
»Stromboli», svarade den lille herden, som i detsamma slet sig lös och sprang sin väg nedåt fälten.
»Stromboli! Stromboli!» utropade jag.
Min farbror gestikulerade och pratade i kapp med mig. Man kunde trott, att vi sjöngo en lovsång.
