TRETTIOFÖRSTA KAPITLET
ÅTERGIVNA ÅT DAGSLJUSET
Då jag åter slog upp ögonen, kände jag, att Hans höll i mig med sin ena hand. Med den andra hade han tag i min farbror. Jag var icke synnerligen svårt sårad, men kände en allmän stelhet i hela kroppen. Jag fann mig ligga på en bergssluttning, alldeles invid ett bråddjup, i vilket den minsta rörelse kunnat nedstörta mig. Hans hade räddat mig från döden, när jag rullade utför kratern.
»Var äro vi?» frågade min farbror, som tycktes riktigt förargad över att åter befinna sig uppe på jorden.
Jägaren ryckte på axlarna som för att säga, att han inte visste det.
»På Island? frågade jag.
»Nej», svarade Hans.
»Inte?» utropade professorn.
»Hans tar nog miste», sade jag och steg upp.
Vi hade erfarit många överraskningar under denna resa, men ännu en var oss här förbehållen,
Femhundra fot över våra huvuden öppnade sig kratern av en vulkan, ur vilken varje kvart uppsteg en hög eldpelare, blandad med pimsten, aska och lava. Nedanför oss voro branta sluttningar, täckta med eruptiv massa till ett djup av sju till åtta hundra fot. Vulkanens nedre del försvann i en verklig krans av grönskande träd, bland vilka jag urskilde oliver, fikonträd och vinrankor, som tyngdes av mogna druvklasar.
Detta var icke någon tavla från de arktiska regionerna, det måste jag medgiva.
