Hoppa till innehållet

Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153

Men Hans närvaro och åtskilliga meddelanden från Island bragte småningom allmänheten på andra tankar.

Då blev min farbror en stor man och jag en stor manas brorson, vilket alltid är något. Staden Hamburg gav en fest till vår ära, och vi blevo på allt sätt firade.

Vår gode isländske vägvisare kunde icke förmås att kvarstanna i Hamburg. Han längtade hem till Island.

»Farväl», sade han en vacker dag, och med detta enkla avsked seglade han hem till Reykjavik, dit han lyckligt och väl anlände.

Vi voro mycket fästade vid den präktige ejderjägaren, Vi kunna aldrig glömma, att han räddat våra liv, och nog skall jag försöka att få återse honom ännu en gång här i livet.

Till slut bör jag tillägga, att Resan till jordens medelpunkt väckte ett kolossalt uppseende. Den blev tryckt och översatt till alla språk.

Men ett bekymmer hade min farbror att dragas med under all yttre ära. En sak kunde han icke förklara — hur det hade förhållit sig med kompassen.

En dag fick jag se detta minnesvärda instrument, när jag höll på att ordna en samling mineralier i min farbrors arbetsrum. I ett halvt år hade den stått där i en vrå utan att ana all den förtret, den förorsakat oss.

Hur häpen blev jag icke plötsligt! Jag uppgav ett rop, Min farbror skyndade till.

»Vad är det?» frågade han.

»Kompassen!»

»Ja, vad då?»

»Nålen pekar åt söder och icke åt norr.»

»Vad säger du?»

»Se själv. Polerna äro förbytta.»

»Förbytta!»

Min farbror tittade och jämförde och tog slutligen ett hopp, så att hela huset skakade.

Ett ljus uppgick samtidigt för honom och för mig.

»När vi voro vid Kap Saknussem», utropade han, så snart han kunde tala, »visade således denna fördömda kompass söder i stället för norr.»

»Tydligen.»