Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

»Dessa alkemister», återtog han, »Avicenna, Baco, Lullius och Paracelsus, voro sin tids verkliga och enda lärda. De hava gjort upptäckter, över vilka vi ha rätt att vara förvånade. Varför skulle icke denne Saknussem under detta obegripliga kryptogram hava dolt någon överraskande upptäckt? Så torde det nog vara. Ja, så är det!»

Denna hypotes satte professorn i eld och lågor.

»Mycket möjligt», dristade jag inkastas, men vilket intresse kunde denne lärde hava av att på detta sätt dölja en märkvärdig upptäckt.»

»Ja, vad vet jag? Men gjorde icke Galilei på det viset, när det gällde Saturnus? Vi få väl se? Jag skall finna den hemlighet, dokumentet gömmer på, och jag skall varken äta eller sova, förrän jag funnit den.»

»Aha!» tänkte jag.

»Och inte du heller, Axel», tillade han.

»För sjutton», sade jag för mig själv, »det var väl, att jag åt för två!»

»Först och främst», fortfor min farbror, »måste vi utfundera, på vilket språk denna chifferskrift är avfattad. Det kan väl inte vara så svårt. Femtonhundratalets lärda skrevo i allmänhet på latin, och jag tror nog inte jag misstager mig, om jag säger, att det är latin.

»Så mycket synes mig visst», fortsatte min farbror, »att satserna blivit först nedskrivna på vanligt sätt och att man sedan omkastat deras bokstäver efter någon princip, som vi måste upptäcka. Den som bara har nyckel till chifferskriften, kan naturligtvis läsa den obehindrat. Har du någon aning om denna nyckel, Axel?»

På denna fråga svarade jag ingenting, och det hade sina skäl. Jag hade fått ögonen på ett porträtt, som hängde på väggen, Graubens porträtt. Min farbrors sköna myndling befann sig för tillfället i Altona hos en släkting, och jag var otröstlig över hennes frånvaro, ty — jag kan gärna säga det med detsamma — den vackra vierländskan och professorns brorson älskade varandra, älskade varandra stillsamt och tålmodigt som man älskar i Tyskland. Vi hade trolovat oss utan min farbrors vetskap; han var också alltför mycket geolog för att förstå dylika känslor. Grauben var en förtjusande ung flicka, blond och blåögd. Hon var mycket stilla och allvarlig,