»Vi ska alltså resa?»
»Ja, din olycksfågel, som ger dig ut och promenerar i stället för att hjälpa till!»
»Vi ska resa!» upprepade jag med svag stämma.
»Ja, i övermorgon bittida.»
Jag stod icke ut med mera, utan flydde upp på mitt rum.
Intet tvivel längre. Min farbror hade använt sin eftermiddag till att anskaffa en del av de saker och redskap, som behövdes för vår resa. Hela portgången var belamrad med stegar, knutrep, facklor, resflaskor, järnkrampor, hackor, järnskodda stavar o. s. v., en tillräcklg börda för åtminstone tio man.
Jag sov inte just lugnt den natten. När jag nästa morgon träffade Grauben, var det första hon sade:
»Axel, jag har haft ett långt samtal med min förmyndare. Han är en djärv forskare, en mycket modig man, och du skall minnas, att hans blod flyter i dina ådror. Han har för mig omtalat sina planer och förhoppningar, varför och huru han hoppas nå sitt mål. Han skall också nå det, därom är jag viss. O, Axel, det är stort att så offra allt för vetenskapen! Vilken ära skall icke tillfalla honom, men också dig, när ni komma tillbaka! Du skall då vara en man, Axel, hans jämlike med full frihet att tala och handla och… och…»
Den unga flickan rodnade och avslutade icke sin mening. Men ännu kunde jag icke riktigt tro, att vi verkligen skulle resa. Jag drog Grauben med mig till min farbrors rum,
»Farbror», sade jag. »Är det alltså bestämt, att vi skola resa?»
»Vet du inte det?»
»Joo», sade jag för att icke förarga honom. »Jag vet bara inte, varför vi behöva ha så bråttom?»
»Varför? För att tiden flyr med ohjälplig fart.»
»Men vi ha ju bara den 26 maj. Det är långt till slutet av juni!»
»Tror du då, att det går så lätt att resa till Island? Om du inte hade rusat i väg som en galning i går, skulle du fått följa med mig till Liffenders danska resebyrå, och då hade du fått se, att det bara är en båt, som upprätthåller
