34
regelbunden förbindelse mellan Köpenhamn och Reykjavik.»
»Än sen?»
»Än sen! Om vi skulle vänta till den 22 juni, komme vi för sent för att se Scartaris skugga smeka Snefels krater. Vi måste därför fortast möjligt begiva oss till Köpenhamn och därifrån försöka på något sätt komma över till Island. Gå nu och packa ned vad du skall ha med dig!»
Jag lydde, och snart hade jag med Graubens tillhjälp nedpackat vad jag nödvändigt behövde för resan.
Under dagens lopp inträffade allt flera leveranser av fysiska instrument, vapen och elektriska apparater. Den goda Martha höll alldeles på att tappa huvudet.
»Har professorn blivit tokig?» sade hon till mig.
Jag nickade instämmande,
»Och herr Axel skall med?»
Samma åtbörd,
»Vart bår det av?» frågade hon vidare.
Jag pekade mot jordens medelpunkt.
»Ner i källaren?» utropade den gamla tjänarinnan.
»Nej», sade jag slutligen, »ändå djupare!»
Kvällen kom.
»Precis klockan sex i morgon bittida resa vi!» sade min farbror.
Hela natten drömde jag om bottenlösa avgrunder. Mitt huvud svindlade, Jag kände mig fattad av min farbrors kraftiga hand, bortsläpad, neddragen i djupet. Jag störtade ned i bråddjup med den oupphörligt tilltagande hastigheten hos kroppar, som falla fritt i rymden. Hela mitt liv var ett enda, ändlöst fallande.
Jag vaknade klockan fem, trött och medtagen. Jag gick ned i matsalen. Min farbror satt till bords. Han riktigt kastade i sig maten, och jag betraktade honom nästan med fasa. Men Grauben var också där, därför sade jag ingenting. Äta kunde jag emellertid icke.
Klockan halv sex hördes rullandet av hjul på gatan. En stor vagn anlände för att föra oss till Altona-järnvägen, och snart var den fullastad med min farbrors saker.
»Än din kappsäck?» sade han till mig.
»Den är färdig», svarade jag med hjärtat i halsgropen.
